Nu strax efter midsommar är kvällarna långa och ljusa. Solen dalar långsamt mot horisonten och näckrosens blommor slöt sig när de hamnade i skuggan. Det är tid att vila.
Pärlrönnen står i en matta av rödbladig pimpinell, Acaena inermis 'Purpurea', med kontrasterande inslag av blommande gul fetknopp, Sedum acre. Pimpinellens färg upprepas i pärlrönnens purpurröda grenverk.
Ovan: pioner i Kölnbacksparken Nedan: aklejruta i Drömparken Den lilla staden Enköping har blivit känd för sina vackra parkanläggningar. I synnerhet då Drömparken, som ursprungligen ritades av den nederländske landskapsarkitekten Piet Oudolf.
Vid mitt första besök för ett par år sedan ägnade jag en hel dag åt att uppleva de viktigaste parkerna -- Drömparken, Fridegårdsparken, Pastor Spaks park, Kölnbacksparken, Munksundskällan, Klosterparken och Strömparterren. Då jag följande år återkommer för att förnya bekantskapen med dessa parker lägger jag märke till om något förändrats. Och om förändringen är till det bättre är det ju glädjande. Tyvärr är det inte alltid så. Speciellt Drömparken har gett mig en vag känsla av besvikelse vid mina återbesök. En så viktig park som Drömparken förväntar man sig ska skötas oklanderligt. Men vid mitt senaste besök den 19 juni kunde jag inte undgå att märka att ogräset höll på att ta över på några plättar, och att det dessutom fanns tämligen stora helt kala partier där inget alls växte. Detta strax före midsommar. Sådant är deprimerande att skåda. Jag får en obehaglig förnimmelse av deklassering. Och börjar associera dessa tecken på nedgång i en park med något mycket större: ett Sverige i begynnande förfall.
Ett land som inte bryr sig om att vårda sina parker och andra delar av sitt kulturarv är ett land i förfall.
Ett land där makthavarna i sitt vanvett förslösar statens pengar genom att leka godhetsapostlar, för att framstå som något slags helgon i omvärldens ögon. Skrymtare är de.
Och det finns fler exempel på förfallet. Norrvikens trädgårdar utanför Båstad är ett sådant. Här har nu en av landets främsta trädgårdsparker hamnat i händerna på ett byggföretag, med avsikten att delvis omvandla parken till ett privat bostadsområde. Det finns flera märkliga turer i denna dystra historia, bland annat drevs anläggningen framgångsrikt under några år av trädgårdskonstnären Tage Andersen, men han kunde inte fortsätta då parkens dåvarande ägare, en stiftelse, inte ville ge honom de långsiktiga villkor han begärde. I stället valde man att fortsätta som förut, mot konkursen.
Ett annat exempel är Botaniska trädgården i Visby, som hotas av en nedskärning av driftbidraget med en tredjedel. Nej, Drömparken väckte denna gång dystra tankar hos mig. Däremot fann jag att de övriga parkerna såg hyggligt bra ut ännu och kunde ge mig en smula glädje. Här den skuggiga och rogivande Strömparterren.
I Fridegårdsparken porlade det ännu i den lilla vattenkonsten, i Strömparterren stod ormbunkarna frodiga under magnoliorna, och i Munksundskällan tog en ekorre en slurk vatten i klotlönnarnas skugga. Klosterparken -- här hade buxbomhäckarna skadats, troligen av svampangrepp. Det härjar en förut okänd svampsjukdom på buxbom, och mot den finns ingen bot. I övrigt såg Klosterparken rätt välskött ut, förutom ett avsnitt som invaderats av fröogräs -- som inte syns här på bilden.
Ovan: vit blågull i Klosterparken
OCH: Dessa spadar ser jag som en symbol över att det ännu finns hopp.
Vinteriberis, Iberis sempervirens, är en perenn som jag nämnt förut. Men nu utnämner jag den till dagens växt, eftersom jag blir alltmera imponerad av dess utmärkta egenskaper.
Vinteriberisen är något så ovanligt som en vintergrön perenn växt (tekniskt sett en halvbuske liksom lavendel), och som ser fräsch ut direkt då den på våren tinar fram ur snön. Dessutom blommar den rikt i maj, blommorna är vita och mot slutet av blomningen skiftar de i lila -- som på bilden ovan.
Där växer den i ett stenparti intill en vattentrappa. Läget är torrt, väldränerat och soligt, vilket den tydligen trivs utmärkt med. Men vinteriberis kan även trivas i lätt halvskuggigt läge, så länge det bara är bra dränering. Den vita blomfärgen passar ju till allt, exempelvis ihop med gulltörelns citrongula blommor. Jag använder nu vinteriberis som marktäckande stomme i flera planteringar. Då krävs det hundratals plantor, som det skulle kosta många sköna tusenlappar att köpa färdiga. Turligt nog går det alldeles utmärkt att dra upp vinteriberis från frön -- dessa inhandlar jag från den tyska firman Jelitto. Vinteriberis ser alltid fräsch och attraktiv ut där den står, året om. De flesta andra perenner gör inte det, utan har prydnadsvärde bara en del av säsongen. En del kommer igång med tillväxten mycket sent på våren, tex. glansmiskantus; andra blir fula och skräpiga då de blommat över, eller vissnar då ner helt och hållet. Sådana perenner kan visst ha odlingsvärde trots sina brister -- men då föredrar jag att använda dem mera sparsamt, som accenter på mindre ytor.
